Japanbloggen Inlägg

Domo arigato!

Tack för god mat, för röda lönnlöv och heliga berg.

Tack för effektiva tunnelbanor och osannolika stadsmiljöer.

Tack för fina stunder med nära och kära.

Tack, Japan!

Vi ses snart igen.

Klockan är halv tre på natten och min hjärna brusar. För en halvtimme sen erkände jag mig besegrad av jetlagen och lämnade sängvärmen. Jag tog med laptopen och tog hissen ner till receptionen, ett intetsägande rum i gatuplan. Ett par bord med stolar, en skinnsoffa och ett par element som står och glöder för bara mig. Receptionen är obemannad. Utanför har Osakanatten tystnat.

Jag stirrar på skärmen, drar fingret över musplattan, klickar på Nytt inlägg. Markören blinkar medan jag försöker komma på något att blogga om. Utan att lyckas. Jag kniper ihop ögonen, försöker blinka bort gröten i mitt huvud. Utan att lyckas. Jag gäspar, suckar, vrider mig så att skinnsoffan knirrar ängsligt under mig.

När jag tittar upp ser jag att jag inte längre är ensam. Vid ett bord sitter en kvinna. En ung kvinna klädd i grön toppluva och en fotsid päls som ser ut att vara gjord av varg men troligen inte är det. Hon ruskar på axlarna, tar ett bloss på sin cigarett och blåser ut röken genom näsan. Och så ser hon rakt på mig, lyckas fånga min blick innan jag hinner fälla undan den. Ett ekande skrapande när hon skjuter ut stolen, och så går hon fram till mig. Hon askar i en blomkruka utan att släppa mig med blicken, säger inget.
Jag pekar på cigaretten: ”Får man verkligen röka här?”
”Nej.”
Jag pekar på hennes päls: ”Är du inte varm?”
”Nej.”
Jag tittar ner i marken, hostar, tittar upp igen: ”Var kommer du ifrån?”
Hon skrattar, tar av sig toppluvan och skakar ut sitt långa röda hår.
”Följ med”, säger hon på en engelska som kanske är brittisk eller autraliensisk. ”Jag ska visa dig något.”
Hon vänder sig om och går mot hissarna.

Jag tvekar men bara ett ögonblick, fäller ihop laptopen och går efter henne. Ett par minuter blir vi stående vid hissen, tysta, väntar på att den ska ta sig ner till oss. Jag sneglar mot henne utan att förmå mig att inleda ett samtal eller ens vända mig mot henne. Hissdörrarna öppnas. Vi kliver in och jag ser mot de runda knapparna på panelen, en för varje våning.
”Hela vägen till toppen”, säger hon och trycker på våning sju.
”Visst”, får jag ur mig. ”Varför i helvete inte?”

Vi kliver ut, går korridoren fram. Allt är tyst. Våra fotsteg äts upp av den grå heltäckningsmattan. Från taket faller lysrörens kalla sken. Vi kommer till slutet av korridoren. Ett litet fönster med frostat glas som man inte kan se ut igenom. En drickaautomat.
”Här”, säger hon och ger mig ett mynt. ”Alla kostar hundra yen.”
Jag tar emot myntet, betraktar automaten. Flaskor och burkar av plast och aluminium prydda av färggranna bilder och japanska tecken. Vissa innehåller kaffe, andra kanske te. Några innehåller läsk eller möjligen saft. Under flaskorna röda och blå knappar.
Kvinnan ser på mig: ”De röda är varma, de blå är kalla.”
Jag ser på automaten, på kvinnan: ”Varm apelsinsaft?”
”Ja.” Hon biter sig i läppen. ”Kanske.”
Jag stoppar i myntet, trycker på en blå knapp under en röd burk med kaffebönor på. Wondas Morning Shot. En metallisk duns och jag böjer mig och plockar ut min burk, öppnar den och smakar på den söta drycken som kanske innehåller kaffe.
Kvinnan stoppar i ett mynt, ställer sig med benen brett isär, fäller ut armarna, trycker på två knappar samtidigt som hon stöter till maskinen med höften.
”En varm”, säger hon och plockar ut en burk varmt kaffe.
”En kall”, säger hon och plockar ut en flaska med något gult som heter Miracle Body och kanske är läsk.
Hon dricker ur hela flaskan i ett svep, rapar och dunkar handen mot bröstkorgen: ”Fan, kolsyrad.”

Vi återvänder till hissen, väntar, kliver in och kvinnan trycker på knappen märkt E.
I hissen vänder hon sig mot mig och bugar lätt: ”Jag heter Charlotte.”
”Charlotte”, säger jag och ser på henne, nickar, suckar: ”Jag tar inte socker i kaffet.”

I receptionen blir vi stående sida vid sida, ser oss omkring i den tomma lokalen.
Charlotte pekar mot dörren: ”Den här staden sover aldrig. Vi skulle kunna ta en taxi till en svartklubb i Namba.”
Jag ser på henne, skakar på huvudet, låter ett leende snudda vid mina läppar och lägger en hand på hennes axel.
”Jag heter inte Bob”, säger jag. ”Men det spelar ingen roll.”
”Vad…”
Jag för pekfingret mot läpparna: ”Sch…”
Hon suckar: ”En risboll på SevenEleven?”
”Jag är ledsen”, säger jag. ”Det är sjögräs på risbollarna och jag förstår inte hur man får av plasten.”
”Men…”
”Arigato, Charlotte.”

Jag lämnar henne där, tar hissen till sjunde våningen, köper en flaska kallt vatten eller varm sportdryck och går till mitt rum.

I Japan verkar det finnas en förkärlek för information och instruktioner.

Se upp för trappsteget!
Akta huvudet!
Håll i lejdaren under hela rulltrappsfärden!

Ibland går det måhända en smula till överdrift.
Men hellre det.
Man vet aldrig vad folk kan tänkas hitta på om de tvingas använda sitt eget förnuft.
Och en olycka händer ju så lätt.

Varför servera en öl rätt upp och ner med ett glas bredvid?

När man kan ställa glaset på ett litet träunderlägg.

Som i sin tur står på en träbricka.

På vilken det också står ett glas vatten.

Och en pytteliten skål med valnötshalvor, rostade mandlar och cashewnötter.

Och en våtservett så att man kan torka av händerna innan man påbörjar sin ölupplevelse.

Ner för trapporna till Abenos tunnelbanestation, fram till biljettautomaten, en näve mynt i inkastet och jag trycker på skärmen, igen, igen, tar min biljett, passerar spärrarna, ler god eftermiddag åt en äldre man i blå uniform och vitt munskydd, tar mig ner till spår 2 och glider med kön, slår mig ner på ett säte, reser mig igen, bugar precis lagom mycket åt en äldre dam, erbjuder henne mitt säte, vänder mig om, slår mig i slang med en herre i hatt, låter japanskan bubbla upp ur strupen och rulla över läpparna, skrattar och säger att, ja, det är sannerligen varmt för årstiden och javisst, lönnlöven rödnar långsamt i år, men det är som det är med den saken och var hittar man egentligen den bästa dorayakin i Osaka nuförtiden?

Jag kliver av i Umeda, passerar spärrarna, tar en trappa upp, svänger höger, ser en karta i ögonvrån, flinar och går förbi den, svänger vänster, fortsätter rakt fram, rundar ett hörn, genar genom Family Mart, går uppför en trappa, tar en hiss till fjortonde våningen, rulltrappar mig till tionde våningen, köper en resefuton på Tokyu Hands, tar en Caffe Mocca på Starbucks, återvänder till tunnelbanan, åker två stationer till Namba.

Ut i friska luften och jag promenerar omkring i den ljumma höstsolen, korsar gator, går över broar, ler mot människorna omkring mig.

Jag äter Ramen på en uteservering.

Jag dricker vintertempererad sake.

Jag stannar till hos en grönsakshandlare och jonglerar en stund med elva shitakesvampar.

Jag besöker ett buddistiskt tempel, tar av mig skorna, tvättar händerna i en skål, tänder rökelse i en tunna och rabblar en sutra.

Jag besöker ett shintoistiskt tempel, drar tre gånger i ett rep, bugar mig med hopslagna händer, skriver en dikt på en papperslapp som jag viker ihop och knyter fast i ett träd.

Jag slår mig ner vid en fontän och berättar sagor från Sverige för trettio småglin med ljusblå skoluniformer och rosa ryggsäckar.

Jag äter rå tofu med pinnarna i vänsterhandsfattning.

Jag besöker en karateklubb och får ett svart bälte på första försöket.

Jag går till en park, ser en oklippt gräsmatta, lånar en gräsklippare och klipper tiometershöga kanji-tecken för himmel och vatten precis innan det börja regna.

Jag blir tillfrågad av Osakas borgmästare om jag vill bli japansk medborgare och tackar ner på ett så artigt sätt att han inte märker det.

Jag återvänder till tunnelbanan, blippar mitt månadskort i spärrarna, går ombord på tåget, sätter i lurarna, rasar ner på ett säte, låter huvudet falla framåt och sluter ögonen.

Jag vaknar av ett pipande ljud och en melodislinga och sirener och trafikbrus. Jag öppnar ögonen, ser mig omkring, inser efter några sekunder att jag befinner mig i hyrlägenheten i Abeno, Osaka.  Min kropp är täckt av svett och en het fönvind blåser från väggen. Det fanns bara japanska tecken på fjärrkontrollen. Men jag gjorde mitt bästa, det gjorde jag.

Jag öppnar ett fönster, drar ur sladden till airconditioning-apparaten och dricker två glas vatten, bestämmer mig för att gå ut på stan och skaffa en karta och handla frukostgrejer. En och en halv timma senare är jag hemma igen. Med en påse med söta vetebullar, hela kaffebönor, en tetrapack grädde och ett paket ost som ska visa sig vara tofu. Utan karta. Men jag gjorde mitt bästa, det gjorde jag.

 

 

Invånare i Osaka City: 2.7 miljoner

Invånare i storstadsregionen Keihanshin (Osaka-Kobe-Kyoto): drygt 19 miljoner

Tidszon: GMT + 9 timmar

Dygnsmedeltemperatur november: 13.6

Antal cyklar: Jättemånga!

Cykelbanor: Nej

Cyklister på trottoarerna: Ja, överallt

Antal varuautomater (mestadels varma eller kalla drickor) per 1000 invånare: 43

Antal västerländska turister: Ingen aning men inte särskilt många (typ nästan inga alls)

Visste du att?
Osaka är Japans mathuvudstad. Bland specialiteterna finns takoyaki (friterade bläckfiskbollar), okonomiyaki (japansk ”pizza” baserad på vitkål) och yakiniku (mitt-i-bordet-grillat kött).
Yaki betyder stekt eller grillad.

Nähä, okej, inte det, men visste du att?
Osaka var Japans huvudstad (där kejsarpalatset fanns) under en period på 600-talet och en period på 700-talet. Staden hette då Naniwa.

Är du en robot?
Inte?
Är du säker?
Bevisa det!
Vilka av bilderna nedan föreställer en tunnhårig medelålders man i blå skjorta som står inuti ett gigantiskt paket salta pinnar eller nåt och försöker låta bli att se förlägen ut?

 

(Denna text är en fri översättning av en text på engelska som i sin tur är en fri översättning av en text på japanska.)

Varje år tar sig över 300 000 personer de 3 776 metrarna upp till Fujis topp.

Säkerheten framför allt, manar den officiella websidan för klättring på Fuji*, och tillhandahåller en lista över sådant man bör utrusta sig med inför strapatsen:
Vandringsskor eller -kängor
Separerade regnkläder (över- och underdel)
Varma kläder (gärna fleece)
Snabbtorkande underkläder
Pannlampa
2 liter vatten
Lättkonsumerade snacks
Soppåsar
Kontanter (kreditkort accepteras vanligtvis inte på Fuji)
Övrigt (mössa, solglasögon, karta, solskyddskräm, vandringsstavar)

Dessutom är det ju så att Fuji är klassad som aktiv vulkan (senaste utbrott 1707, författarens anmärkning), varför vandrare också rekommenderas att utrusta sig med:
Hjälm
Ansiktsmask (mot damm)
Skyddsglasögon

* www.fujisan-climb.jp

Weekend House Kuwarubi: Memo for Guests / House Guide / House Rules

Here at Lake Saiko only three family names exist: Miura, Watanabe and Asahina.
There is no convenience store, no grocery store, and no full year operating restaurant.
Google map.
The scale of fireworks at Kawaguchiko is spectacular.
At the top you can enjoy watching Mt. Fuji and Kawaguchiko Lake simultaneously.
You will be surprised to find the fireworks down below.
It is really nice to find no mosquitos (and almost no snakes) around here due to high elevation over 900
meters from sea-level.
You may witness wild animals.
In the summertime, it is very hard to fend off spiders.
Their ancestors were lost in the power struggles and fled from Kamakura early 13th century fearing
massive killing by the Kamakura and Hojo governments.
We are reluctant to use very strong insecticides which could be harmful to a small child.
Make sure to tell us about your pet when you make reservation through Airbnb.
Never feed food or garbage to wild animals.
Onions, pineapples, and beans often cause clogging.
Here non-burnable garbage is only bottles and cans, all the others are burnable.
Never enter the house with shoes on, please.
TV does not work due to being surrounded by the mountains.
Make sure to wash used dishes and utensils.
If you dare to violate it, you hereby agree to pay 10,000 yen for fixing to return dishes and cutleries to the proper places from a different house.

08.30

Fuji-san.

Punkt.

Nej.
Jag har aldrig blivit deporterad från Japan eller lämnat Japan till följd av en utvisningsorder.

Nej.
Jag har aldrig dömts för ett brott i Japan.

Nej.
Jag är i skrivande stund inte i besittning av narkotika, marujuana, opium, psykotropiska substanser eller andra liknande stimulantia.

Nej.
Jag har inte med mig mer än 3 flaskor alkoholhaltig dryck, 200 cigaretter, 2 uns parfym eller 200 000 yen.

Nej.
I min väska finns varken jaktvapen, luftpistiler, svärd eller krut.

Nej.
I mitt resesällskap finns inga utrotningshotade djur eller växter såsom krokodiler, kobror, skölpaddor, muskot eller kaktusar.

Nej.
Jag har inte med mig levande djur eller färska korvar.

Men alltså, om jag nu hade det…