Hoppa till innehåll

Konnichiwa!

tofu

Ner för trapporna till Abenos tunnelbanestation, fram till biljettautomaten, en näve mynt i inkastet och jag trycker på skärmen, igen, igen, tar min biljett, passerar spärrarna, ler god eftermiddag åt en äldre man i blå uniform och vitt munskydd, tar mig ner till spår 2 och glider med kön, slår mig ner på ett säte, reser mig igen, bugar precis lagom mycket åt en äldre dam, erbjuder henne mitt säte, vänder mig om, slår mig i slang med en herre i hatt, låter japanskan bubbla upp ur strupen och rulla över läpparna, skrattar och säger att, ja, det är sannerligen varmt för årstiden och javisst, lönnlöven rödnar långsamt i år, men det är som det är med den saken och var hittar man egentligen den bästa dorayakin i Osaka nuförtiden?

Jag kliver av i Umeda, passerar spärrarna, tar en trappa upp, svänger höger, ser en karta i ögonvrån, flinar och går förbi den, svänger vänster, fortsätter rakt fram, rundar ett hörn, genar genom Family Mart, går uppför en trappa, tar en hiss till fjortonde våningen, rulltrappar mig till tionde våningen, köper en resefuton på Tokyu Hands, tar en Caffe Mocca på Starbucks, återvänder till tunnelbanan, åker två stationer till Namba.

Ut i friska luften och jag promenerar omkring i den ljumma höstsolen, korsar gator, går över broar, ler mot människorna omkring mig.

Jag äter Ramen på en uteservering.

Jag dricker vintertempererad sake.

Jag stannar till hos en grönsakshandlare och jonglerar en stund med elva shitakesvampar.

Jag besöker ett buddistiskt tempel, tar av mig skorna, tvättar händerna i en skål, tänder rökelse i en tunna och rabblar en sutra.

Jag besöker ett shintoistiskt tempel, drar tre gånger i ett rep, bugar mig med hopslagna händer, skriver en dikt på en papperslapp som jag viker ihop och knyter fast i ett träd.

Jag slår mig ner vid en fontän och berättar sagor från Sverige för trettio småglin med ljusblå skoluniformer och rosa ryggsäckar.

Jag äter rå tofu med pinnarna i vänsterhandsfattning.

Jag besöker en karateklubb och får ett svart bälte på första försöket.

Jag går till en park, ser en oklippt gräsmatta, lånar en gräsklippare och klipper tiometershöga kanji-tecken för himmel och vatten precis innan det börja regna.

Jag blir tillfrågad av Osakas borgmästare om jag vill bli japansk medborgare och tackar ner på ett så artigt sätt att han inte märker det.

Jag återvänder till tunnelbanan, blippar mitt månadskort i spärrarna, går ombord på tåget, sätter i lurarna, rasar ner på ett säte, låter huvudet falla framåt och sluter ögonen.

Jag vaknar av ett pipande ljud och en melodislinga och sirener och trafikbrus. Jag öppnar ögonen, ser mig omkring, inser efter några sekunder att jag befinner mig i hyrlägenheten i Abeno, Osaka.  Min kropp är täckt av svett och en het fönvind blåser från väggen. Det fanns bara japanska tecken på fjärrkontrollen. Men jag gjorde mitt bästa, det gjorde jag.

Jag öppnar ett fönster, drar ur sladden till airconditioning-apparaten och dricker två glas vatten, bestämmer mig för att gå ut på stan och skaffa en karta och handla frukostgrejer. En och en halv timma senare är jag hemma igen. Med en påse med söta vetebullar, hela kaffebönor, en tetrapack grädde och ett paket ost som ska visa sig vara tofu. Utan karta. Men jag gjorde mitt bästa, det gjorde jag.

 

 

Share
Publicerat iOkategoriserade

Bli först att kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.