Hoppa till innehåll

Lost in blogging

img_3400

Klockan är halv tre på natten och min hjärna brusar. För en halvtimme sen erkände jag mig besegrad av jetlagen och lämnade sängvärmen. Jag tog med laptopen och tog hissen ner till receptionen, ett intetsägande rum i gatuplan. Ett par bord med stolar, en skinnsoffa och ett par element som står och glöder för bara mig. Receptionen är obemannad. Utanför har Osakanatten tystnat.

Jag stirrar på skärmen, drar fingret över musplattan, klickar på Nytt inlägg. Markören blinkar medan jag försöker komma på något att blogga om. Utan att lyckas. Jag kniper ihop ögonen, försöker blinka bort gröten i mitt huvud. Utan att lyckas. Jag gäspar, suckar, vrider mig så att skinnsoffan knirrar ängsligt under mig.

När jag tittar upp ser jag att jag inte längre är ensam. Vid ett bord sitter en kvinna. En ung kvinna klädd i grön toppluva och en fotsid päls som ser ut att vara gjord av varg men troligen inte är det. Hon ruskar på axlarna, tar ett bloss på sin cigarett och blåser ut röken genom näsan. Och så ser hon rakt på mig, lyckas fånga min blick innan jag hinner fälla undan den. Ett ekande skrapande när hon skjuter ut stolen, och så går hon fram till mig. Hon askar i en blomkruka utan att släppa mig med blicken, säger inget.
Jag pekar på cigaretten: ”Får man verkligen röka här?”
”Nej.”
Jag pekar på hennes päls: ”Är du inte varm?”
”Nej.”
Jag tittar ner i marken, hostar, tittar upp igen: ”Var kommer du ifrån?”
Hon skrattar, tar av sig toppluvan och skakar ut sitt långa röda hår.
”Följ med”, säger hon på en engelska som kanske är brittisk eller autraliensisk. ”Jag ska visa dig något.”
Hon vänder sig om och går mot hissarna.

Jag tvekar men bara ett ögonblick, fäller ihop laptopen och går efter henne. Ett par minuter blir vi stående vid hissen, tysta, väntar på att den ska ta sig ner till oss. Jag sneglar mot henne utan att förmå mig att inleda ett samtal eller ens vända mig mot henne. Hissdörrarna öppnas. Vi kliver in och jag ser mot de runda knapparna på panelen, en för varje våning.
”Hela vägen till toppen”, säger hon och trycker på våning sju.
”Visst”, får jag ur mig. ”Varför i helvete inte?”

Vi kliver ut, går korridoren fram. Allt är tyst. Våra fotsteg äts upp av den grå heltäckningsmattan. Från taket faller lysrörens kalla sken. Vi kommer till slutet av korridoren. Ett litet fönster med frostat glas som man inte kan se ut igenom. En drickaautomat.
”Här”, säger hon och ger mig ett mynt. ”Alla kostar hundra yen.”
Jag tar emot myntet, betraktar automaten. Flaskor och burkar av plast och aluminium prydda av färggranna bilder och japanska tecken. Vissa innehåller kaffe, andra kanske te. Några innehåller läsk eller möjligen saft. Under flaskorna röda och blå knappar.
Kvinnan ser på mig: ”De röda är varma, de blå är kalla.”
Jag ser på automaten, på kvinnan: ”Varm apelsinsaft?”
”Ja.” Hon biter sig i läppen. ”Kanske.”
Jag stoppar i myntet, trycker på en blå knapp under en röd burk med kaffebönor på. Wondas Morning Shot. En metallisk duns och jag böjer mig och plockar ut min burk, öppnar den och smakar på den söta drycken som kanske innehåller kaffe.
Kvinnan stoppar i ett mynt, ställer sig med benen brett isär, fäller ut armarna, trycker på två knappar samtidigt som hon stöter till maskinen med höften.
”En varm”, säger hon och plockar ut en burk varmt kaffe.
”En kall”, säger hon och plockar ut en flaska med något gult som heter Miracle Body och kanske är läsk.
Hon dricker ur hela flaskan i ett svep, rapar och dunkar handen mot bröstkorgen: ”Fan, kolsyrad.”

Vi återvänder till hissen, väntar, kliver in och kvinnan trycker på knappen märkt E.
I hissen vänder hon sig mot mig och bugar lätt: ”Jag heter Charlotte.”
”Charlotte”, säger jag och ser på henne, nickar, suckar: ”Jag tar inte socker i kaffet.”

I receptionen blir vi stående sida vid sida, ser oss omkring i den tomma lokalen.
Charlotte pekar mot dörren: ”Den här staden sover aldrig. Vi skulle kunna ta en taxi till en svartklubb i Namba.”
Jag ser på henne, skakar på huvudet, låter ett leende snudda vid mina läppar och lägger en hand på hennes axel.
”Jag heter inte Bob”, säger jag. ”Men det spelar ingen roll.”
”Vad…”
Jag för pekfingret mot läpparna: ”Sch…”
Hon suckar: ”En risboll på SevenEleven?”
”Jag är ledsen”, säger jag. ”Det är sjögräs på risbollarna och jag förstår inte hur man får av plasten.”
”Men…”
”Arigato, Charlotte.”

Jag lämnar henne där, tar hissen till sjunde våningen, köper en flaska kallt vatten eller varm sportdryck och går till mitt rum.

Share
Publicerat iOkategoriserade

Bli först att kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.